Hemvävt och lingonskogar

... för här kommer smålandstösen. Kanske kommer man att kunna likna Emma i Åre vid Bambi på hal is. Tro det eller ej, men det är inte själva turen nerför backen jag våndar mig över. Svarta backar har jag åkt förr! Nej, det är snarare liftturen upp i backen. Jag fullkomligen avskyr liftar! Knapplift, sittlift, ankarlift, kabinbana - spelar ingen som helst roll. Varje enskild "liftsort" har sina unika otäckheter.



Att få knappliften in mellan benen känns som evigheten själv. Trögt och tungt. Och den ska kallas för barnlift!  

I sittliften måste jag på hisnande höjder, en si så där 100 m innan avhopp, förbereda mig genom att kasa så långt ut på sitsen som möjigt (och då med risk för att kasa för långt och falla ur).

I ankarliftarna finns alltid de milslånga köerna av "professionella" liftåkare. Pinsamhetsfaktorn för eventuella krokben på sig själv blir därför skyhög. Denna lift har även en tendens att antingen sätta sig i knävecken eller i ryggen samt göra kraftiga ryck längs med färden. Med andra ord, väldigt opålitlig!

Slutligen, kabinbanan. Har aldrig åkt i en sådan. Därför finns det all anledning att misstänka och avsky även den. Den är säkert som alla andra liftar - unikt krånglig!

Nåväl, har dock blivit lovad att få hänga i de folktomma liftarna ett slag. Sällskapet har dessutom, om de delar lift med mig det vill säga, försäkrat mig om att inte röra sig under hela liftfärden utan fokusera på att hålla sin snowboard i schack. Och naturligtvis, alltid låta mig hoppa av liften först. 

I morgon, skärtorsdag, tar jag stavarna i vänsterhanden (för där ska man hålla dem i liften) och beger mig till Åre för att avsky liftarna, älska backarna, äta god mat, besöka Åre Chokladfabrik och sova gott om nätterna!

Jag längtar

GLAD PÅSK